Ojande med kaffetermos.. Javisst!

Idag kom den dagen vi väntat på.
Ja, även jag har väntat på denna dagen med spänning.
Trots att mina egna år av fotboll mest var för att ställa upp för storasyrran och hennes kompisar, för att "fylla upp en plats i laget", som pappa sa.
Fotboll.. en boll på gräsplan, sikta, sparka och undvika att få näsblod.. Ungefär så var det för mig. Pappa föreslog att jag skulle börja träna och snäll och trogen som jag är..
Cyklade till varje träning, men insåg ganska snabbt att detta inte var min grej, då intresset var högre för mönstret gräset var klippt i än själva bollen. ;)

Ändå har jag föreställt mig hur denna dagen ska vara. Jag står vid sidan och hejar stolt på min lilla Josef, som säkert (och med all rätt) skäms lite grann.. Bollrädd som jag är kommer jag oja så fort bollen närmar sig min plutt..
Istället var jag på jobbet. Josef fick ha sin allra första fotbollsträning utan mig..

Efter jobbet berättade min Josef ivrigt om träningen och high fives. Jag hörde min man tillägga, "bollen är inte farlig, det kan svida lite, men det går fort över.."
Pappa och son.
Det är deras grej.. och så måste det få vara.
Jag skulle aldrig klara hålla i de där peppande samtalen, då hade han blivit en av killarna på sidan. Han som tittar på och drömmer sig bort.. Han som spelar i fantasin, men mest bara finns.
Och det är inte min son.
Undrar om det inte ploppade ut en liten boll också på BB.

Jag får helt enkelt nöja mig med att vara en av mammorna vid sidan. Hon som hjälper föreningen sälja kaffe och ojar sig lite de gånger hon vågar snegla in på planen.
Ojande och kaffetermos - Javisst!